lördag 31 januari 2009

Mörkerkommunikation och strålkastare

Ibland har jag haft alltför starkt strålkastarljus på mig och alltför mörkt i salen och då har jag inte mött ett enda ögonpar..och jag tittade naturligtvis på publiken, svepte runt..till översta raden.. längs sidorna ..trots att jag inte fick någon ögonkontakt..men herreminje vilken energiförlust...eller brist på förnybar energi och jag vet att de berättarföreställningarna blev mycket svagare än vad det kunde ha blivit, om jag hade kunnat tankat upp åhörarnas energi..fast det visste inte de, för de visste inte hur det kunde bli, i styrka.
Hängde ni me`?
När vi ändå är inne på ljus..och framförandeteknik...eller actio som grekerna sa.
Ett av mina uppdrag i världen, är att göra folk medvetna om ljusets betydelse.
Ju mer ljus du har på dig desto starkare kommunicerar du.
Salen, åhörarna kan vara upplysta men ett extra ljus på dig förstärker din kommunikation.
- Nääää inte är jag så märkvärdig, inte ska jag ha ljus på mig, säger de flesta.
Då brukar jag berätta om den gången jag var på ett galleri i Gamla Stan, då gick plötsligt strömmen, belysningen mot tavlorna slocknade och fast det var mitt på dagen...FÖRSVANN..tavlorna.
För att komma åter när ljuset efter några minuter kom tillbaka.
Det var en fantastiskt insikt jag gjorde.
Alltså, vi ska se oss som konsten på galleriet..ju bättre ljussättning desto starkare framträder vi, och ju starkare, ju mer av våra nyanser, mimik som lyfts fram, ju starkare kommunicerar vi..och det är ju vårt syfte..när vi står framför en grupp..eller hur?!
Detta med ljus är ett stort, omedvetet kapitel inom retoriken och förutom kunskap så är det oxå Jante som vi låter stoppa strålkastarljusen..- Tro inte att du är något! Gör dig inte märkvärdig och synlig!
Men det är ju precis det vi alla är, något märkvärdigt som världen förtjänar att få njuta av!!

1 kommentar:

Anonym sa...

Om vi själva väljer, eller accepterar, att ställa oss inför en publik för att tala har vi bara att acceptera att vi är och skall vara i blickfånget.

Det är vi som är huvudpersonen och hela publiken förväntar sig att vi skall ta kommandot och ha det vi kan kalla estradpondus.

Att ljuset då sitter på oss gör det lättare för publiken att fokusera på just oss, och det gör det lättare för oss att få ut vårt budskap.

För en ovan kan detta kännas jobbigt, men efter några jobbiga inledande försök kan det bli kul - hur kul som helst. I allafall för några av oss.

Till saken hör dock att man som professionell talare, har att göra det bästa av den situation man sätts i. Det gäller att försöka anpassa sig till den faktiska situationen.