Vilhelmina tur och retur

Vinterkörning med stadig diesel och på välplogade vägar är meditativt.
Mellan Nordingrå och Vilhelmina är det 28 mil enkel resa.
Jag har njutit av det snötyngda landskapet, insupit vitheten, skönheten, granarna och vyerna.
Mil efter mil efter mil..tankar har kommit och gått, tankar har marinerats, vridits och vänts på och så några snöskottande renar.
Mil efter mil efter mil.
Någon mötande långtradare.
I Åsele kommer de..testförarna..en rad av vackra, låga nyskapade bilar med smala strålkastare..en konvoj..fick en doft av riddare på sina hästar, frustande och spännande på väg till Arvidsjaur, kanske.
Mil efter mil efter mil.
Genom mitt huvud far orden, dialekterna, de olika berättelserna från Vilhelmina.
Corporate storytelling.
Och jag känner mig priviligerad som får möta så många olika människor och jag är lycklig över att jag tog steget och blev företagare då en gång för länge, länge sedan.
Plötsligt på vägen en blodig Liljeforsare..en död, vintervit hare och på haren en guldhövad örn som lyfter när jag kommer närmare i min röda Toyota.
Vilhelmina tur och retur är en gåva.

Corporate storytelling och ICEHOTEL

Sitter och förbereder föredrag om Corporate Storytelling.
Företagsberättelserna som stärker varumärken.
Fenomenet ICEHOTEL, som skapelse och som företag är ett av de mest fantastiska och mest inspirerande jag har mött.
Jag blev alldeles betagen när jag första gången besökte ICEHOTEL. Hade en nära dödenupplevelse-en positiv.
Det var så stilla, vitt och vackert och jag tänkte : Såhär är det nog att dö.
Och i mig växte en önskan att bli ett med ICEHOTEL, få berätta i denna skönhet, i snön, i isen.
Så pratade jag med en av delägarna, Monica Wollmén, och hon tände på idén om berättarföreställningar i isen.
Yeees!!
-Runt jul och nyår skulle det passa, då har vi mycket privatgäster. Mest internationella, så du måste berätta på engelska, fortsatte Monica Wollmén.
-Jajamensan hörde jag mig själv säga..så var det avtalat.
Lycklig var jag, något alldeles fantastiskt hög.
jag lät översätta en folksaga som stämde med ICEHOTELS varumärke..jobbade in den och flög upp den 25 december år 2000.
Landade i ett sagolikt Kiruna, snöklätt och minus 32!
Tjohej.
Hyrbilen var grön och varm och jag körde till Jukkasjärvi med päls och skoteroverall i baksätet.
Väl framme på ICEHOTELL inkvarterades jag i vackert personalhus ett åttakantigt i TRÄ, som just denna helg inte hade fullt fungerande värme,men jag hoppade i overallen och ner till iskyrkan där jag skulle ha berättarföreställning dagen därpå.
I iskyrkan hade prästen just avslutat ett dop, han plockade ihop sina pinaler, såg mig och hälsade.
- Jaha, de e du som ska berätta!
-Jo det stämmer.
- Får man fråga hur länge du håll på.
- Tja en 35-45 minuter sa jag.
Då kom en mening som jag aldrig kommer att glömma.
- Får du dem att sitta 15 minuter e de bra. De e kallt här, sa prästen och gick ut i den 32 gradiga kvällen.
För mig stannade tiden..

Lilla Hotellet i Vilhelmina

När ni ska avnjuta en vistelse i Vilhelmina måste ni bara bo på Lilla Hotellet!
Lilla Hotellet uppfyller verkligen uttrycket " att känna sig som hemma".
Först ägaren Marias förtjusta rop ur telefonen som hängde under tjädern: "Välkommen Hon fortsatte, jag är ute i ett ärende, men ser du älghornet på väggen?
-Ja
-Ta nyckel nr 2!
En trappa upp, ligger rummet. Gör dig hemmastadd så ses vi om en stund.
Jag travade upp i ett charmigt renoverat och inrett familjehotell mitt i Vilhelmina.
När jag skulle iväg till min kurs sa värdinnan:Är det något jag ska ställa fram tills du kom hem? En öl eller ett glas vin? En macka?
Tack för vänligheten men jag behöver inget, svarade jag.
Med ett leende sa Maria: Men om du ångrar dig så är det bara att du går ut i köket och tar det du vill ha.
Vaaaa, snacka om det goda värdskapet!
Och i källaren fanns ett turkost kaklat SPA med kristallkronor..som väckte en längtan att där tillbringa en afton i goda väninnors lag.
Alltså Lilla Hotellet nästa gång ni är i Vilhelmina!

Vinden drar..skeppet far

Vinden drar, skeppet far,
bort till fjärran land..
genom mig drog plötsligt strofer från tiden då jag gick i lekskola i Skurup..jag ser den vackra blonda fröken Stenberg, vi sitter alla på den murriga, orientaliska mattan och låter de fantasieggande stroferna skapa bilder i våra inre..vinden drar, skeppet far bort till fjärran land
och sjömansgossens lilla, lilla vän står sörjande på strand..
och vattnet blir svartblankt, färjkarlen ordstilla och Tuonelas furste, den vita svanen är som Saurons ros mot det mörka.

Is och eld

Ingen vet varifrån kölden kom.
Ingen kan säga vad som tände den första gnistan.
Det enda vi vet, är att i begynnelsen var det is och eld och ett bottenlöst svalg,
Ginnungagap.
När eld och is möttes, blev det dimma och ur dimman kom jätten Ymer.
Och ur dimman steg en ko från vars juver mjölken strömmade och jätten drack utan att bli mätt medan det ur hans armhålor kröp fram varelser, medan hans fötter parade sig med varandra och ur hans kropp krälade rimtursar, troll och jättar..och det var långt, långt innan Idun hade börjat plocka den eviga ungdomens äpplen.

Mentorskap

Hela livet är ett enda stort mentorskap.
Vi delar med oss av stöd, uppmuntran, våra erfarenheter och tankar.Vi ger och vi tar emot.
Ju mer vi ger desto mer får vi.
En del mentorskap är mer riktade än andra som exempelvis företagsmentor program
Jag har fått det hedrande och roliga uppdraget att vara projektledare för Nyföretagarcentrums mentorprogram i Sundsvall.
Det är utmanande, utvecklande och en balanskonst att ställa de öppna frågorna.
Att låta adepten äga frågeställningen och inte komma med goda råd om inte den andre så önskat.
Och som adept se till att det blir som vill.
Och ju tydligare målen är desto lättare är det att nå dit.

Såg en tavla med ett fruset vattenfall

I bilden av rörelser som frös till is, såg jag min mammas död.

Så frös vattenfallet till is.
Så stannade hjärtat som alltid gått
och havet hon vandrat mot blev sakta grått.
Hon som var på väg mot havet med ryggsäck och en flaska parfym,
hon flöt iväg på vattnet i ån.
Hon försvann mellan skyttegravar och tegelbruk,
buren av vita hyacinter, blå scillas och handspunnet garn.
I toner vi följde henne över på andra sidan.
Och ur ryggsäcken hon lämnade kvar
tog vi parfymflaskan
och vi svepte henne i doften, i djupröd yllepläd
och i ett par värmande raggsockar