Jag brukar säga, på mina retorikutbildningar: Utan ögonkontakt ingen kommunikation, eller rättare sagt, svag kommunikation.
Ögonkontakten är motorvägen in i en annan människa och den kontakten är dubbelfilig, minst.
Ja fast ibland kan den ju vara enkelfilig.
Motorväg..eller om man tänker sig kommunikation/ ögonkontakt som strålkastarljus, pannlampsljus i mörkret.
Ju mer ljusknippena möts, ju mer ljus alstras, desto mer kommunikation desto starkare kan du övertyga / framföra dina åsikter / känslor.
Den du ser på, den finns och tvärtom den som inte får ett ögonkast den finns inte, den blir inte " "upplyst"
Ögonkontakt kan ju också vara hemsk, jag blir blyg, jag blir rädd och vänder bort blicken.Tar på mig mina mentala solglasögon.
Vi vuxna har ju lärt oss att dölja ex. vår blygsel, vi rör vår kropp, vi börjar prata snabbare för att kamoflera vår olust, vi pillrar med mobilen och vi ger inte våra ögon till den som skapar obekvämlighet i oss.
Ja vi vuxna har mentala solglasögon vi sätter på vid behov, till skillnad från barnen som är blyga rätt uppochner, som blir arga och glada rättuppochner.
I deras ansikten speglas känslorna oförställt och rent, som vinden i Själandssjön.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Verkligen, och man kan vägra någon bekräftelse genom att inte se på den människan. Upplevde det på ett föredrag/samtal i en kyrka i går. En kvinna i publiken begärde ordet och den manlige kyrkoherden flackade med blicken när hon talade. Han blundade, tittade ner och åt alla möjliga håll utom hennes. Då känns det verkligen som om man inte finns, det kan vara så kränkande att inte få låna någons ögon.
Skicka en kommentar