Min världs himlavalv bärs upp av en mängd pelare bestående av människor.
En del är stora och kraftiga, andra sirligare, en del knappt förnimbara men finns där ändå.
En del är som blekta fotografier, minnen, möten, korta eller långa.
En del nära, andra långt borta i tid och rum.
Men när någon av mina pelare lämnar sin plats, då rubbas mitt himlavalv.
Då blir det obalans.
Ett tag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, så är det här i livet, pelare som kommer och går. Men, dess bättre så vet vi, att så länge någon minns dem, så länge finns de. I någons hjärta är ingen dum plats att finnas <3
Kram Ylva.
Skicka en kommentar