Skolretorik

I går var jag på utvecklingssamtal med ena sonen och reflektioner kring skolan växtes.
Det finns ett samband mellan kommunikation och närhet.
De människor som sitter på första raden kommunicerar jag som talare starkast med, och de som sitter längst bak har jag svagast kommunikation med.
Om jag är medveten om detta, kan jag möblera så jag kan röra mig bland åhörarna.
Om jag är medveten om detta samband kan jag styra placeringen av åhörarna.
Det blir alltid en monotoni om jag står/ sitter på samma ställe när jag framför mitt budskap och en aktivering så fort jag ändrar läge.
De elever som sätter sig längst bak kommunicerar läraren alltid svagast med.
Ja kommunikation är komplext.
Skolretorik?
Vad vill skolan övertyga om?
Att varje elev är en unik och värdefull individ?
Ja nog kan man kasta all retorisk, pedagogisk kunskap överbord, om man inte SER eleven.
Återigen, för att det skall bli ett möte / affär måste det finnas kärlek, någonstans på en skala.
För att läraren ska kunna " sälja in kunskap" måste hon / han ha ett öppet hjärta, se och bekräfta eleven.
Och utvecklingssamtalen borde alltid innehålla både positiva och negativa aspekter i varje ämne.
Nog borde det gå att hitta någon positiv händelse om man sätter på sig de glasögonen och jag är övertygad om att vi alla växer mer i värme än i kyla.
Jag pratade med en konsult, han sa:"Jag tar aldrig upp negationer.Alla är såå uppmärksamma på allt som inte fungerade.
Min uppgift är att synliggöra allt positivt, där sker växandet."
Jag håller med, det är så lätt att fokusera på allt som ska bli bättre och i hörnen, i skymundan skrumpnar det positiva, osett.