I bilden av rörelser som frös till is, såg jag min mammas död.
Så frös vattenfallet till is.
Så stannade hjärtat som alltid gått
och havet hon vandrat mot blev sakta grått.
Hon som var på väg mot havet med ryggsäck och en flaska parfym,
hon flöt iväg på vattnet i ån.
Hon försvann mellan skyttegravar och tegelbruk,
buren av vita hyacinter, blå scillas och handspunnet garn.
I toner vi följde henne över på andra sidan.
Och ur ryggsäcken hon lämnade kvar
tog vi parfymflaskan
och vi svepte henne i doften, i djupröd yllepläd
och i ett par värmande raggsockar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Så vackert, ledsamt och samtidigt trösterikt! Har du författat detta själv?
Jo det har jag.
I förvandlingen eller omvandlingen från realism till bilder och symboler blir det nya resor, för mig.
Jag har blivit mycket inspirerad av Rosanne Cash`s musik och text i Black Cadillac.Personligt och allomfattande.
Skicka en kommentar